Vissa äter antidepressiva, jag börjar misstänka att träning är mina antidepressiva. Ibland känner man inte för att ta sin medicin men när man inte gör det märks det ganska snabbt!
Idag har jag sovit bort hela dagen, och jag har proppat min kropp full med socker och ätit vitt bröd och inte rört mig ur fläcken.
Men jag skyller på att Jonas sov här och jag har motionerat inatt typ hahaha!
Fast nu ska jag nog ändå ut o springa. Finns ingen chans i helvetet att jag kommer sova inatt annars.
Min bästa motivation just nu är mig själv, efter typ en månads regelbunden träning och nyttigt ätande så märks det ganska stor skillnad både på min kropp och hur jag mår psykiskt. Finns ingen anledning att sluta nu!
En lite jobbig sak är att jobbet har ringt mig femtio gånger med start kl. 17.00, vilket får mig att misstänka starkt att jag skulle ha börjat jobba då. Har även ett vagt minne av att jag egentligen ska jobba dagen imorgon...
Men jag har det inte uppskrivet nånstans och jag vet att det kommer få konsekvenser och antagligen tror de väl att jag dött eller nåt om jag inte dyker upp imorgon heller eller svarar i min telefon men jag bryr mig verkligen inte.
Jonas ska komma hit sen så jag kan inte gå upp halv sex imorgon och åka till jobbet, så är det bara. Ibland måste man prioritera här i livet och då gäller det att man väljer det som är viktigt på riktigt, så det så!
Nu får det vara nog. Jag har ryggskott andra gången på två månader, jag har konstant sömnbrist och jag bävar inför ännu en kväll med spyor och dålig arbetsmiljö. Jag vet inte vad jag ska ha på mig för kläder ikväll när jag jobbar och jag är allmänt förbannad på att vi varken har arbetskläder eller tvättmöjligheter på jobbet.
Jag orkar faktiskt inte mer.
Den här våren är det jag som tentar av matte b, hur mycket jag än måste plugga för att klara det. Jag är snart 25 och det känns som att min kropp håller på att bli utsliten. Jag måste göra något annat.
Slår mig ned vid min lillebrors skrivbord och låter blicken vandra i rummet. Ser först 5 tomma ölburkar. Sedan femton till. Sen ett paket cigg. Sen tre paket kondomer. Ja... vad ska man säga? Ändå är det samma barnsliga lilla sammetshuvud som alltid.
Imorgon är det begravning. För Jontes mamma och gudstjänsten är i samma kyrka som hon gifte sig med min pappa i.
Jonte la upp bild på begravingsannonsen på facebook och bytte bakgrundsbild till hennes födelse- och dödsdatum och en ledsen liten gubbe.
Kanske bara en generationsgrej, allt ska ut på nätet, så att folk vet, så att man får lite tröst och uppmärksamhet, så att det får en mening.
Lite om människor som bloggar när de är dödssjuka. Samma grej.
Han vet ju att jag ser det. Han måste ju veta att jag ser det. Men jag har slutat skriva till honom, jag vet att jag BORDE skriva något, men jag vet att han inte kommer svara.
Och jag är trött på det, varje gång jag skriver nåt så hoppas jag så länge att det ska komma ett svar, och varje gång blir jag lika besviken när det inte gör det.
Man skulle kunna tro att man glömmer, att tiden läker alla sår.
Kanske om någon dör att det är så, men när personen bor i samma stad och man ser dens facebookuppdateringar regelbundet så är det ganska svårt att glömma att han finns.
Och det är ju jävligt deprimerande att ens storebror som man alltid älskat och sett upp till bara vill ha kontakt med sina andra syskon, men inte med en själv.
Har en hookup på Magnus Ekelund & Stålet. Tror att jag har lyssnat på hans 12 låtar i tre dagar nu, om och om igen. Det är väldigt bra men lite synd att han inte spelar in nåt där man hör rösten bättre över musiken. När jag såg honom live med mattias Alkberg hade de chockhöjt mikrofonen till hans fördel.
För att byta ämne helt så såg jag just på facebook att Jontes mamma är död. Känns konstigt för jag kände ju inte henne men det känns ändå hemskt, han är ju min storebror. Och hade han inte behövt oss, andra halvan av sin familj? Jag kanske bara är självisk. Jag vill att han ska behöva mig. Undrar om han saknar mig också, som jag saknar honom. Fattar han att han alltid kommer vara min storebror? Vad som än händer, om han tar kontakt om femtio år så lovar jag att jag fortfarande älskar honom då. Jag tror inte att han fattar.
Jag har nu bott ihop med Grottmongot i fem månader!!! Senast den förste flyttar han ut. Det är snart det! Det ska bli så fruktansvärt jävla skönt. Visserligen har det fungerat bra, men med risk för att låta väldigt självgod så är det helt och hållet min förtjänst. Hade jag varit så tålmodig som jag har varit med honom så hade mina tidigare samboenden förmodligen fungerat bättre än välsmorda kullager. Jag avskyr honom av hela mitt hjärta. Det kanske låter som en elak överdrift, men betänk följande:
1. Han tror att genetiska skillnader på könen är den största, ja kanske enda, orsaken till exempelvis lönediskriminering. (observera motsägelsen i denna punkt och nästa!)
2. Han anser inte att kvinnor diskrimineras, snarare är det männen i samhället som diskrimineras. (jag har aldrig fått någon förklaring till på vad han bygger sin teori, när jag försöker fråga blir han arg och säger att man inte kan disskutera med mig eftersom jag alltid har rätt. OBS! Alltid har rätt alltså, inte alltid ska ha rätt. Han är helt öppen med att han stör sig på att jag alltid har motargument som han i sin tur inte kan säga emot.)
3. Han är emot abort, då det är detsamma som mord.
4. Han är för kriget i Afghanistan och tycker att dödandet i krig ibland kan vara legitimerat. T.ex. om svenska och amerikanska soldater ska försvara en av "sina" baser i landet (alltså Afghanistan) och de angrips av "talibaner" (Afghaner alltså).
5. Han är kristen.
6. Han tror inte på evolutionsteorin............
7. Han spelar wow HELA tiden
8. När han spelar wow så skypear han samtidigt. Högt. Det är faktiskt ett under att skypes servrar inte typ sprängts i luften och upphört att existera av den enorma massa av decibel han pumpar ut.
9. Om skype censurerat samtal på samma sätt som många av internets chat-forum för ungdomar gör hade man kunnat uttyda följande av hans "skypesamtal"; "MEN *PIIIP* *PIIP* PIIIIIIIIIP* VAD I *PIIIIIP*PIIIIIIPIPIPI* PIP* FÖR *PIIIIP *PIPI* PI * *PIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIP* DÅÅÅÅÅ!!!!!!" Nittio av hundra ord han yttrar är detta, hans abosluta favoritsvordom: "fitta". Nämnde jag att han är kristen...? Fast det är klart, fitta har ju förstås ingenting med himmel och helvete att göra utan är endast ett uttryck för allt som är dåligt här på jorden. Det som liksom blev fel från början och inte har ändrats sen dess, eftersom evolutionen aldrig ägde rum. En symbol för allt manshat och mansförtryck på jorden, skulle man kunna säga.
Har just haft andra mötet med min psykolog, fast det räknas som första sessionen. Det är inte psykoterapi utan KBT och hon har inget skägg och vi pratar aldrig om sex. Jag gillar henne. Först tyckte jag att det kändes lite dagis, jag fick ett papper med en bild av en människa och pilar till olika delar av kroppen som pekade ut vad som händer var under en panikattack. Vi gick igenom den långsamt och metodiskt, trots att det var på en löjligt grundläggande nivå och jag fnissade mig igenom det hela. Sedan ställde hon sinnessjukt omöjliga frågor och jag började undra hur länge hon egentligen arbetat som psykolog, hon verkade ju inte veta någonting. Jag försökte då i min tur förklara väldigt pedagogiskt för henne vad jag kände och vad för slags tankar som snurrade i mitt huvud, och hoppsan! hon visste visst vad hon gjorde. Effekten av att jag förklarade allt så pedagogiskt och ingående för henne var att jag också fick en klar bild av det hela, och innan jag visste ordet av hade hon ritat upp min onda cirkel på ett papper och fångat varenda litet problem jag har även om jag inte ens nämnt dem.
Jag ser väldigt mycket fram emot nästa möte om en vecka, nu ska jag gå och träffa Julien och förhoppningsvis är han på bra humör så att han kan hjälpa mig att fördriva resten av dagen. Det är sol ute.
Min lillebror och mamma har precis åkt iväg till Stansted och är på väg hem till Sverige igen. Men jag är kvar i London. Det känns ärligt talat skitdåligt just nu, att vara kvar i London. Samtidigt känns det bra att bo här eftersom jag har ett liv här, för även om det mesta av mitt liv finns i Sverige så har jag ett jobb här, jag är självförsörjande, och jag har en lägenhet. I Sverige var det som något slags mellanläge där den enda vägen jag kunde gå var att plugga vidare, vilket innebär vissa problem för mig. Självförvållade förvisso, men likafullt.
Och på fredag ska min pappa opereras för sitt hjärta och det känns lite som att det är mitt hjärta som ska opereras men att jag inte är där och kan övervaka det.
För att fatta mig kort; för första gången på snart två månader känner jag hemlängtan, och den är inte så liten.
Har du någonsin druckit treo och tyckt att det varit så gott att du kunnat dricka ett helt badkar? Så törstig var jag i morse. Det känns som att mitt huvud kookar. kookar alltså, inte kokar, för dels är jag överhettad rent fysiskt eftersom jag har feber. Ovanpå det befinner jag mig plötsligt i ett sånt läge då man inser att man inte kan styra livet in i minsta detalj, eller snarare att man bara kan styra de minsta detaljerna och att man i resten är helt och hållet utlämnad åt slumpen.
Min farmor är död och relationen till min storebror är det konstigaste jag varit med om min pappa är sjuk och min lillebror är större än mig och vad ska jag göra med mitt liv egentligen? Det kanske är en dålig idé att fly till London tänker jag ibland, men vid närmare eftertanke kanske det är det enda som hjälper.
Don't believe in yourself Don't deceive with belief Knowledge comes with death's release I'm not a prophet or a stone age man Just a mortal with the potential of a superman I'm living on I'm tethered to the logic of Homo Sapien Can't take my eyes from the great salvation Of bullshit faith I'm sinking in the quicksand of my thought And I ain't got the power anymore
Strange games they would play then No death for the perfect men Life rolls into one for them So softly a supergod cries
När man går upp såhär okristligt tidigt -vilket förövrigt är ett jävligt missvisande talesätt, det borde heta kristligt tidigt- så kan man ha dåligt morgonhumör, men man kan också ha dålig morgonhumor. Oftast har jag det första men idag gick jag upp samtidigt som Alex och båda hade det sista vilket resulterade i ett smärre kaos i köket. Bl.a. yttrade han klagomål över hur jag placerade gurkskivorna på min macka. Problemet var att de överlappade varandra i början, men sen slängde jag bara på den sista gurkskivan så att den låg överst i två ändar och då låg den första gårkbiten underst i två ändar, gurkorna låg alltså i en ring! Jag lovar att ingen fattar det här mer än jag, men iallafall :D Jag hävdade bestämt att det ändå blandades till en äcklig smet i magen men min lillebror hävdade bestämt att också han en dag skulle dö och bli en äcklig smet, och nu skulle han till skolan, och då ville han vara ordentligt och snyggt påklädd. Varpå han visade mig hur min macka såg ut och tog på sig vänster byxben och höger tröjarm och lät resten hänga längsmed kroppen samtidigt som han studsade runt i köket.
Han fick mig att skratta så mycket att jag tappade nästan alla gurkskivor på golvet, och då kollade han strängt på mig och sa upprört med ett finger mot gurkskivorna på golvet "KOlla nu! vad är det här?! ÅÅÅH!" Alltså :D:D:D
Ingen fattar ändå, men min bror är den roligaste människan i hela världen. Han kan liksom få det att bli värt att gå upp klockan sju fastän man inte ska börja jobba förrän kl 10, och det är minsan inte många som kan det!
Man skulle kunna säga att arbetsförmedlingen är som ett litet practical joke, från regeringen till svenska folket! Och alla tycker ju att practical jokes är roliga, eller? T.ex. att bli slagen i huvudet med en bräda, det är ett exempel på ett riktigt riktigt roligt practical joke.
Meddelande om avanmälan
Vi har meddelat din arbetslöshetskassa, Arbetslöshetskassan ALFA att du är avanmäld från och med 2009-01-19. Deltog ej på informationsmöte.
Avanmälan betyder att du inte längre får arbetslöshetsersättning
Om din situation förändras och du åter vill söka arbete och ersättning, måste du personligen besöka oss på nytt.
Om du har invändningar mot Arbetsförmedlingens meddelande till arbets- löshetskassan, kan du vända dig till Arbetsförmedlingen och påtala detta. Arbetsförmedlingen kommer då att utreda din invändning och informera dig om utredningens resultat.
Med vänlig hälsning
Arbetsförmedlingen
Jag ger upp. Jag ska ändå till London snart och jag behöver deras jävla ersättningspengar som fan men det är seriöst inte värt all tid man måste lägga på att argumentera med hjärndöda jävla paragrafryttare för att få den.
Min nuvarande relation till Sveriges näst mest fascistiska institution efter migrationsverket, dvs arbetsförmedlingen. Jag: Hej, jag skulle till ungdomsinformationen.. Fascistkärringen: Jaha, det var upprop för två minuter sen! Jag: Ja, men alltså jag har jobbat så det blev lite tight... Fascistkärringen: Jaja, såna är reglerna. Du får ta en kölapp och boka ny tid! Jag: Men... Fascistkärringen: Ta en kölapp! Jag: Alltså du, lyssna här nu, jag fick jobb i förmiddags för andra gången sen innan jul, jag var tvungen att ta det. Jag utgår ifrån att ni också tycker att jobb går före möten på arbetsförmedlingen. Jag kommer direkt från jobbet nu, jag har inte ens hunnit käka lunch, och jag är tre minuter sen så de har garanterat inte ens börjat än, men du vägrar att släppa in mig och tycker att jag ska ta en kölapp, sitta och vänta i två timmar och sedan få en ny tid om en månad?! Fascistkärringen: Ja, såna är reglerna. Du var sen så då får du ta en kölapp eller så kan du ringa. Jag: Du, jag skiter i det här nu. Hejdå.
Min rastlöshet börjar inte gå över men den börjar övergå i maniskhet. Den 16e februari drar jag till london och om allt går som det ska kommer jag tillbaka tidigast i slutet av augusti. Och det känns så jääääävla skönt! Tack för mig, adjö.
