Min lillebror och mamma har precis åkt iväg till Stansted och är på väg hem till Sverige igen.
Men jag är kvar i London.
Det känns ärligt talat skitdåligt just nu, att vara kvar i London.
Samtidigt känns det bra att bo här eftersom jag har ett liv här, för även om det mesta av mitt liv finns i Sverige så har jag ett jobb här, jag är självförsörjande, och jag har en lägenhet.
I Sverige var det som något slags mellanläge där den enda vägen jag kunde gå var att plugga vidare, vilket innebär vissa problem för mig. Självförvållade förvisso, men likafullt.

Och på fredag ska min pappa opereras för sitt hjärta och det känns lite som att det är mitt hjärta som ska opereras men att jag inte är där och kan övervaka det.

För att fatta mig kort; för första gången på snart två månader känner jag hemlängtan, och den är inte så liten.