Har just haft andra mötet med min psykolog, fast det räknas som första sessionen.
Det är inte psykoterapi utan KBT och hon har inget skägg och vi pratar aldrig om sex.
Jag gillar henne.
Först tyckte jag att det kändes lite dagis, jag fick ett papper med en bild av en människa och pilar till olika delar av kroppen som pekade ut vad som händer var under en panikattack.
Vi gick igenom den långsamt och metodiskt, trots att det var på en löjligt grundläggande nivå och jag fnissade mig igenom det hela.
Sedan ställde hon sinnessjukt omöjliga frågor och jag började undra hur länge hon egentligen arbetat som psykolog, hon verkade ju inte veta någonting. Jag försökte då i min tur förklara väldigt pedagogiskt för henne vad jag kände och vad för slags tankar som snurrade i mitt huvud, och hoppsan! hon visste visst vad hon gjorde.
Effekten av att jag förklarade allt så pedagogiskt och ingående för henne var att jag också fick en klar bild av det hela, och innan jag visste ordet av hade hon ritat upp min onda cirkel på ett papper och fångat varenda litet problem jag har även om jag inte ens nämnt dem.

Jag ser väldigt mycket fram emot nästa möte om en vecka, nu ska jag gå och träffa Julien och förhoppningsvis är han på bra humör så att han kan hjälpa mig att fördriva resten av dagen. Det är sol ute.