ohuha

Jonte la upp bild på begravingsannonsen på facebook och bytte bakgrundsbild till hennes födelse- och dödsdatum och en ledsen liten gubbe.

Kanske bara en generationsgrej, allt ska ut på nätet, så att folk vet, så att man får lite tröst och uppmärksamhet, så att det får en mening.

Lite om människor som bloggar när de är dödssjuka. Samma grej.

Han vet ju att jag ser det. Han måste ju veta att jag ser det. Men jag har slutat skriva till honom, jag vet att jag BORDE skriva något, men jag vet att han inte kommer svara.

Och jag är trött på det, varje gång jag skriver nåt så hoppas jag så länge att det ska komma ett svar, och varje gång blir jag lika besviken när det inte gör det.

Man skulle kunna tro att man glömmer, att tiden läker alla sår.

Kanske om någon dör att det är så, men när personen bor i samma stad och man ser dens facebookuppdateringar regelbundet så är det ganska svårt att glömma att han finns.

Och det är ju jävligt deprimerande att ens storebror som man alltid älskat och sett upp till bara vill ha kontakt med sina andra syskon, men inte med en själv.